Välkommen till VFF: ÅKES ALLTRANSPORT

19 november 2024

En eftermiddag i november på Stormgatan, längst västerut på Viared, möter jag Marianne Claesson på Åkes Alltransport. Jag går in till vår träff i tron om att jag ska få höra en berättelse om ”bara” ett åkeriföretag men lämnar med känslan av att jag fått vara medpassagerare på en resa genom en fin, positiv och strävsam familjehistoria.

När jag kommer står Marianne och diskar efter ett tidigare besök. Knappt torkar hon kopparna innan kaffebryggaren sätts på igen och jag bjuds till bordet i den rymliga matsalen. ”Det var viktigt, när vi byggde huset här för ett antal år sedan, att vi skulle ha goda gemensamhetsutrymmen. Att vi skulle kunna ha en personalfest eller en aktivitet tillsammans, eller bara en plats att mötas under dagen,” säger Marianne – hustru till Åke Claesson, grundare av företaget. Jag märker snabbt att Marianne är van att tala med människor och visar genuint intresse för sin omgivning. Med värme i rösten beskriver hon sin man Åke, som tyvärr är bortgången sedan nio år tillbaka. ”Åke var alltid nyfiken, glad och orädd för att prova nytt. Ja, vi var nog lika på så sätt.”

Åkes Alltransport startade i maj 1977. Åke, som länge varit chaufför, skaffade en grusbil och började köra för LBC. ”Det där med grus var inte hans grej,” säger Marianne med ett leende. Åke började i stället köra kläder på häng i och från Portugal, och affärerna växte snabbt – ett par bilar till köptes in, och fler chaufförer behövdes. Men tiderna blev tuffare, och när kunderna utomlands började kräva att använda utländska chaufförer för att minska arbetsgivaravgifterna kände Åke och Marianne att något var skevt. ”Vi har alltid varit för regler och lagar. Aldrig försökt skarva, eller ta genvägar,” förklarar Marianne.

Med beslutsamhet och en vilja att följa sina värderingar valde Åke och Marianne att säga upp sina utlandsuppdrag och i stället satsa på styckegods och lokala körningar. Idag är DSV en stor kund, och körningarna varierar – både partigods och styckegods, och precis som på Åkes tid, är Marianne inte rädd för förändring. Företaget har även lagt till körningar med grusbil och grävning. ”Man måste förändra sig i takt med efterfrågan.”

Beslutet att bygga en fastighet och flytta till Viared krävde både mod och engagemang, men det är ett val de är stolta över. ”Att få kliva in i lokaler som är nya och anpassade för verksamheten är en ynnest,” berättar Marianne. ”Att ha värme i verkstadsgolvet, fräscha ytor i köket, och äga sin egen fastighet skapar en arbetsglädje och stolthet hos alla.” Men hon uttrycker också en viss besvikelse över att avfarten vid Boråstorpet fortfarande inte färdigställts. ”Vi är längst ut på västra Viared och det är lite ödsligt med tomma marker runtom som inte får säljas på grund av järnvägen. Jag är mest orolig för säkerheten – vad händer om vi snabbt behöver få ut blåljus ända hit ut?” Det är en fråga som Viared Företagsförening arbetar hårt med, och hennes engagemang i frågan gör sig tydligt.

När jag säger till Marianne att hon känns som en öppen och varm person, ler hon och säger att det ”bara råkar vara” hennes personlighet. Kanske var det också den personligheten som ledde henne och Åke till att utöka verksamheten genom att driva en taxiverksamhet under tio år, med fyra bilar som mest. Marianne, som tidigare arbetat inom vården, skötte företagets ekonomi men blev snart också aktiv i körningarna. Hon ser tillbaka på åren inom taxinäringen med glädje, även om det ibland var utmanande. ”Visst har jag befunnit mig i situationer där jag känt både rädsla och obehag, främst på fredags- och lördagskvällar. Men jag tror att jag hade en fördel av att vara kvinna och lite äldre – de visade mig respekt.”

Idag har Åkes Alltransport ungefär 25 anställda. Deras bilar är lätt igenkännliga med de vackra schäfermålningarna på sidorna, en kärleksfull hyllning till familjens långa historia som schäferuppfödare, närmare bestämt i över tjugo år. Marianne håller också kurser på Brukhundsklubben och har även tävlat mycket med sina hundar och kan dessutom lägga domartitel till sin CV. ”Som jag sa, vi har aldrig varit rädda för att hitta på saker. Vi har haft roligt och alltid gått dit energierna visat oss,” säger hon. Den nyfikenhet som Åke förde in i sitt arbete lever vidare i verksamheten idag. Under berättelsens gång imponeras jag av hur mycket de hunnit med, men förstår att glädjen i att arbeta och ha saker att göra drivit dem framåt. 

När jag frågar Marianne om företagets framtid, skymtar en kombination av optimism och realism. ”Branschen är tuff, och tiderna hårda. Vi måste kämpa för att finnas kvar,” säger hon. Deras affärsidé om ärlighet och raka rör, att inte överlova och att jobba lokalt och lojalt, är deras väg framåt – även om utmaningar väntar. “Vi vill behålla vår personal och behandla dem väl, men det är också svårt att hitta trogen personal,” förklarar hon med eftertänksamhet. Marianne driver bolaget med sin son Peter. Peter har arbetat i bolaget i över fyrtio år och utgör en livsviktig kugge i företaget idag. Marianne är väldigt tydlig med vikten av Peters arbete för företagets överlevnad. Han lägger mycket tid på terminalarbetet och lastar dessutom samtliga ”styckebilar” varje morgon så att de står startklara att komma ut på sina godsrundor. Det är ett mycket hårt och energikrävande arbete. ”De måste lastas i geografiskt korrekt ordning, varför man behöver ha en god kunskap om adresserna i bygden så att rätt gods hamnar på rätt bil. Varje körd mil kostar pengar”, förklarar Marianne.

Marianne visar mig runt i det 750 kvadratmeter stora huset som rymmer verkstadsyta, gemensamhetsutrymmen, mötesrum och kontor. Utanför finns generösa ranger- och uppställningsytor för bilarna och området är tryggt stängslat. När vi passerar Lenas kontor, beskriver Marianne henne som ”spindeln i nätet” som håller ordning på det mesta. Emil, företagets “stjärna,” besöker också kontoret just då. ”Han kan allt, och vet allt om vårt företag. Han har varit med oss så länge och är precis lika orädd för att prova nytt som Åke var,” säger hon stolt.

Efter en pratstund som blev mer personlig än jag förväntat, tackar jag för mig och rör mig mot utgången. Innanför entrén pryds väggen av historiska och betydelsefulla foton från företagets start till nutid. Jag stannar till och ler åt bilden av en stolt Åke bredvid sin första bil och ett annat foto på en de fyra taxibilarna, bland många fler. Med en fördjupad respekt för företaget och människorna bakom det lämnar jag Åkes Alltransport och ser på grushögarna utanför med lite mer färg.”